Decemberfåglar

Förra året hörde jag för första gången Decemberfåglar med Martin Stenmarck. Den berörde mig och jag var säker på att jag skrev ett blogginlägg om denna sång - men jag hittar det inte. Jag skrev ner texten förra året, det vet jag med säkerhet, men jag hittar inte den heller, så jag har skrivit ner den igen. Jag kan naturligtvis ha missat nåt ord här och där. Den går naturligtvis att lyssna på på Spotify.

November lämnar över till ett Stockholm i grått

Ett vykort tryckt i svart och vitt

För den som bara ser sina egna brända broar

är natten en evighets mareritt

Årets som har gått var både gåshud och galla

Det är försent att ångra det man gjort

Glorian togs ned och gavs till någon annan

Han förtjänar den säkert mycket mera än mig

Löftena vi gav de var alla nästan sanna

Men du, du får allt jag har

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen.

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen

Alla snälla barn är köpta och klara,

på tv är allting som det ska

Stadens svarta fåglar de letar efter värme

Härbärget har lagts ner och det finns inga rum

Jag ringer för ett svar men svararen slår på

Jag känner igen rösten och lägger långsamt på

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen – i natt

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen

I natt, snön faller ner. Då gör vi änglar och vi är i himlen

Jag vet inte riktigt vad det är med den som gör att den fastnar så hos mig. Olika textrader ger olika bilder och känslor.

Året som har gått var både gåshud och galla - så är det ju ibland, eller hur. Gåshud får mig att tänka på när jag var nykär i min käre make, den där ytterst speciella känslan, som när kärleken både fördjupas och blir mer vardag delvis försvinner. Förstår ni hur jag menar? Så underbart och spännande som det bara kan bli. Galla - fortsättningen på den här sångtexten får mig att tro att textförfattaren avsåg nåt som har med skuld och skuldkänslor att göra. Men visst kan det vara bitterhet, besvikelser, sorg - våra år består väl sällan (aldrig) av bara glädje.

Textraden I natt, snön faller ner, då gör vi änglar... Då ser jag framför mig en scen, som tagen ur en amerikansk romantisk film, stora snöflingor, en kvinna med röd halsduk, en snygg man, de virvlar runt bland snöflingorna och skrattar, slänger sig i snön och gör snöänglar. Musiken spelar i bakgrunden. Julstämningen är total. Massor med minnen dyker upp, inte likt filmen, men med samma julstämning. Den första snön, lycka, vänner!

Sången har allvarliga textrader. Jag ser framför mig fönster. På insidan värme, glada barn, god mat, allt det vi tar för givet, på utsidan de som är utanför i samhället. Vi som sitter på insidan är så priviligierade. Sången har också ett vemod. Ibland är jag väldigt svag för vemod, även om jag lätt dras med i känslostämningen.

Jag älskar denna sång och kan lyssna på den tidigt, då den inte är så julig att jag känner att den får vänta tills december är nära. Den har malt i mitt huvud i flera veckor nu.